Kråksången

Ovanstående bild är en skulptur av Johanna Karlsson. Skulpturen som är placerad i kvartersparken blåkråkan nära Roslagstull i Stockholm, kallas för kråksången. Skulpturen invigdes den 13 juni 2014. Skulpturen föreställer inte blåkråkor utan helt vanliga kråkor.

Det fina i kråksången

Positivhataren är namnet på ett villakvarter i Hägersten.
Det kan vara lätt att tro att det bör vara positivhalaren och att någon roat sig med att sätta till ett litet streck för att ändra namnet. Men så är inte fallet. Flera kvarter i området har namn inom ämnet teater.

Kvarteret med den statistiska benämningen 211035064 är beläget någonstans i den triangel som bildas av tunnelbanestationerna Västertorp–Axelsberg–Mälarhöjden.

 

Det numera bevingade: "det fina i kråksången", innebär själva poängen med det hela, finessen med något eller att helt enkelt fatta galoppen.

Det är ursprungligen ett uttryck av August Blanche, från lustspelet positivhataren där en källarmästare känner sig utsatt för intriger och säger: ”Se så för tusan! där har vi det fina i kråksången”.

Blanche lär ha syftat till att kråkans vårläte är en musikalisk finess, jämfört med dennes normala, vanliga högljudda och omusikaliska läte. Här förklarar Horace Engdal begreppet.  

  Kvartersstatistik

Kråksånger och låtar finns här.

Positivhataren

Djurgårds-Kalle och Emma med positiv.
Staty utanför Skansens huvudentré i Stockholm.
Mer om paret finns att läsa nedan.

 Positivhataren

Positivhataren, ett sånglustspel i fyra akter inleder boken teaterstycken (1892). Boken har illustrationer av Jenny Nyström. Huvudpersonen Källarmästare Propp, var en nitisk positivhatare  som avskydde positivhalare. Handlingen utspelar sig 1842 och föreställningen hade  premiär den 21 mars 1843 på Nya Theatern i Stockholm.

Blanche har även skrivit Kråknästet: Berättelse ur Stockholmslifvet.

Positivhalaren

Positivspelande gatumusikanter med eller utan apa (markatta) eller papegoja, var en vanlig syn under den senare delen av 1800-talet. Särskilt många var från Italien. Detta mekaniska ljud ansågs av många vara en ren landsplåga och många retade sig på dessa.

Frågan är om inte Propp representerade Blanches egna åsikter om fenomenet.

Vevpositivet

Målning (1877) av Pascal-Adolphe Dagnan-Bouveret (1852-1929)

Positivet är försett med remmar och är avsett att bäras kring halsen (a´la korvgubbe).

Att hala betyder att dra eller veva. På tyska kallas vevpositivet för drehorgel (vevorgel) på danska lirekasse och på engelska street organ (gatuorgel). Vevpositivet eller Positivet är ett mekaniskt musikinstrument och nära släkt med bl.a. speldosan.

Här är några bilder på vevpositiv. I Tyskland finns det en även orgelkultur med bl.a. festivaler med s.k. tivolimusik och parader. Här är några filmer på sådana (om du står ut).

 Att Propp var en positivhatare som var negativ till positivhalare, kan man kanske förstå efter att ha lyssnat på ovanstående.Cool

 Propp var inte ensam om att ha åsikter om positivspelande. Författaren Charles Dickens var av samma åsikt. Georg Orwell  skrev 1929 en artikel om ”organ-grinders” och tiggeri. Båda har beskrivit musiken som entonig, mekanisk och omelodiös. Andra åsikter om varför positivhalarna själva kunde stå ut, endast berodde på att dessa var totalt tondöva och omusikaliska.

I början av 1900-talet ersatte gatu-och gårdsmusikanterna sina positiv med "bälgaspelet" eller "dragharmonikan", d.v.s. dragspelet Finkulturen såg länge ned även på detta instrument. En känd dragspelshatare var som exempel Sten Broman.

Personligen finner jag ett annat instrument med bälg som låter lika illa som positivet, nämligen säckpipan. Många kallar pipan för ”helvetestuta”. En annan förskräcklig tuta med samma öknamn är Vuvuzelan.

Religiös kråksång

Numera förekommer inte gatumusikanter av detta slag lika allmänt. En speciell gatumusiker med en något modernare variant av ”positiveländet” var Maria Johanssons enmansorkester. Hon hade till mångas irritation och förtret, tillstånd att spela på plattan d.v.s. Sergels Torg i Stockholm. Hon satt i vått och torrt, från morgon till kväll under 30 års tid (1972-2002) och spelade och sjöng andliga sånger. Hon lyckades dock med konststycket att hålla många borta eller att skyndsamt ta sig förbi. Vad hade månne ovan nämnda herrar haft för åsikt om detta fenomen.

 

Positivhalare

"Veva, veva positiv"

Positivspelaren i sångboken "Nu ska vi sjunga"

Många har dock inspirerats av dessa positivhalare.

Anna Maria Roos och Sven Körling gav 1921 ut 40 tonsatta barnvisor en av dessa hade titeln ”positivspelaren”. Den visan förekommer även i ”Nu ska vi sjunga” och som börjar: veva, veva positiv. Andra visor med anknytning till positivhalare finns i visboken Våra visor, nämligen "Positivvisan" och "tänk om jag hade en liten apa".

Många melodier till barnvisor förekommer även som snapsvisor. Veva, veva positiv är inget undantag. Här under titeln ”Kräftsamling”.

En positivvisa mera för vuxna är Stenhammars musik till Bo Bergmans dikt.  Noterna finns här. En version framförd av Ingvar Wiksell kan höras här.

Astrid Lindgren har i flera av sina böcker skildrat positivspelande. Kommer även idén om herr Nilsson i Pippi Långstrump härifrån, man kan ju faktiskt undra!

Djurgårds-Kalle och Emma. Bild från DN 2004.

 

Djurgårds-Kalle och andra positivspelare.

En legendariskt svensk positivhalare var Djurgårds-Kalle som tillsammans med sin partner Emma, stod utanför Skansens huvudentré i hela 30 år. Paret sjöng visor till musik av ett vevpositiv. Sedan 1985 står paret som skulptur utanför Skansens huvudentre. (se bild ovan)

Det påstås att när Kalle spelade så vevade han med den ena handen och strök sig över sin lösmustasch med den andra. Både positivet och mustaschen finns idag på Stockholms Stadsmuseum. Det finns även en bok som handlar om dem.

Karl Gerhard har skrivit en kuplett ”Det rara gamla paret”, som handlar om Kalle och Emma. Det går att lyssna på den här.

En nutida positivhalare är som exempel trubaduren Roland von Malmborg som ibland uppträder som gatumusikant och spelar positiv och sjunger gamla skillingtryck.  En annan positivspelare är Jan-Evert Olbrink.

En person som också gillar positivmusik är clownen Manne som dock inte spelar själv utan låter publiken höra den via högtalare.

En annan clown som faktiskt trakterar vevpositiv är clownen Ottilia. I sin Teater Skata förekommer även en föreställning med positivspelande.

En intressant artikel om positivhalare av folklivsforskaren Bengt af Klintberg fanns att läsa i SvD (13-01-04). Den handlar bl.a. om Djurgårdskalle.  Mer om positivhalare finns  bl.a. här.

Positivspelarens son är titeln på en bok av Marie Sophie Schwartz utgiven 1879. Boken finns idag i nytryck (2013).

Kalle och Emma 1930-tal. Bild från Wikimedia.

Numera går det tydligen bara att läsa ovan nämnda artikel av Klintberg om man prenumererar på SvD, därför återger jag artikel (13.01.94) här nedan.

Bortglömd gatumusik med en positiv historia

Närmare hälften av de italienare som kom till Sverige vid mitten av 1800-talet var positivhalare. Under en tid var positiven en vanlig syn på gatorna, innan det smädade instrumentet konkurrerades ut av dragspelet och fick ett nostalgiskt skimmer över sig.

Den mest kända visboken för en äldre generation av svenskar är ”Nu ska vi sjunga”. Den tillkom på initiativ av Alice Tegnér, och syftet var att skapa en sångbok för den svenska folkskolan. Boken redigerades av Annie Petersson, och illustrationerna var gjorda av Elsa Beskow. Första upplagan kom ut 1943. Sedan dess har den tryckts i mer än två miljoner exemplar.

 

Alice Tegnér är den främsta bidragsgivaren till ”Nu ska vi sjunga”. Av de cirka 150 visorna i boken har hon tonsatt ett drygt trettiotal, däribland klassiker som ”Mors lilla Olle”, ”Bä bä vita lamm” och ”Ekorrn satt i granen”. Men en som också har fått lämna bidrag är Anna Maria Roos, mest känd för sina läseböcker för de två första skolåren, ”Sörgården” och ”I Önnemo”. Hon utgav 1921 ”Fyrtio barnvisor” tonsatta av Sven Körling, en yngre bror till den mer kände Felix Körling.

En av de visor som var resultatet av samarbetet mellan Anna Maria Roos och Sven Körling har titeln ”Positivspelaren”. Genom att den kom att ingå i ”Nu ska vi sjunga” fick den en spridning som inte kom någon av deras andra visor till del. Det är inte svårt att förstå att den med sin livliga melodi och sin fantasieggande folklivsscen har appellerat till barn. Den består av fyra strofer och inleds så här:

Veva, veva positiv!

Se, vad här är brokigt liv!

Se, vad unga, gamla

sig till spelman samla!

Visans huvudperson är faktiskt inte positivspelaren utan hans apa som presenteras i den andra strofen:

Spelman har en apa med,

som är bunden med en ked.

Apan heter Jocko,

kommer från Marocko.

I de två sista stroferna berättar visan om Jockos alla upptåg. Han hoppar kring i sin kedja, kliar sig i nacken, rycker av en gosses hatt och drar en tös i håret, ”fast han inte får’et”.

En positivspelare var en vanlig syn i Sverige under 1800-talet och början av 1900-talet. Christian Catomeris har i sin studie ”Gipskattor och positiv. Italienare i Stockholm 1891–1910” (1988) visat att närmare hälften av de italienare som under decennierna kring 1850 kom till Sverige var positivhalare. Kring sekelskiftet 1900 var ungefär 150 italienare registrerade som positivspelare i Stockholms katolska församling. Vid den tidpunkten framförde bara ett mindre antal av dem sin musik på gatorna och bakgårdarna i Stockholm; myndigheternas negativa inställning hade lett till att de flesta turnerade i landsbygden.

Av bildmaterialet i Catomeris bok och av omnämnanden i den dåtida memoarlitteraturen framgår att det bara var ett mindre antal av dessa positivspelare som uppträdde med en markatta sittande på positivet eller på sin husbondes axel. Den var klädd i hatt och jacka och var dresserad att samla upp pengar som publiken kastade till positivspelaren. Hasse Z berättar i sina memoarer att Stockholms på sin tid mest kända positivhalare, Franchi, medförde en liten apa som väckte alla barns förtjusning.

Synen av den sydländske spelmannen och hans apa måste ändå ha varit så vanlig att det ligger närmast till hands att tro att Anna Maria Roos visa ”Positivspelaren” sammanfattar ett flertal olika scener som hon har upplevt i verkligheten eller på bild. Det namn hon har gett apan, Jocko, går uppenbarligen tillbaka på italienskans gioco som betyder ’lek’, ’skämt’, ’spratt’. Ett mycket passande namn på en liten markatta, kan man tycka. Sannolikheten är stor att det har burits av inte bara en utan flera av de markattor som fördes in i Sverige av positivspelare.

Några konkreta svenska belägg för namnet Jocko på positivhalarens apa finns emellertid inte, såvitt jag vet. Däremot finns det faktiskt dokumenterat att en italiensk positivspelare vandrade runt i Sverige och Norge vid mitten av 1800-talet medförande markattan Jocco. Kan det vara den som har fått ge sitt namn till apan i ”Veva, veva positiv”?

Informationen om Jocco finns i en bok av norrmannen Thor Gotaas, ”Lirendreiere og lurendreiere” (2002), där man kan läsa om ett antal positivspelare som på 1800-talet nådde Norge från kontinenten. En av dem var Gioseppo från provinsen Lucca i Toscana. År 1848 lämnade han hemmet, medförande ett positiv och markattan Jocco, för att pröva sin lycka vid marknader längre norrut i Europa. Färden gick genom fjällpassen i Schweiz och de tyska furstendömena. Överallt roades publiken av den lilla apan som iförd en knallröd uniform och en trekantig svart hatt satt på hans axel medan han vevade positivet.

Synen av den sydländske spelmannen och hans apa måste ändå ha varit så vanlig att det ligger närmast till hands att tro att Anna Maria Roos visa ”Positivspelaren” sammanfattar ett flertal olika scener som hon har upplevt i verkligheten eller på bild. Det namn hon har gett apan, Jocko, går uppenbarligen tillbaka på italienskans gioco som betyder ’lek’, ’skämt’, ’spratt’. Ett mycket passande namn på en liten markatta, kan man tycka. Sannolikheten är stor att det har burits av inte bara en utan flera av de markattor som fördes in i Sverige av positivspelare.

Några konkreta svenska belägg för namnet Jocko på positivhalarens apa finns emellertid inte, såvitt jag vet. Däremot finns det faktiskt dokumenterat att en italiensk positivspelare vandrade runt i Sverige och Norge vid mitten av 1800-talet medförande markattan Jocco. Kan det vara den som har fått ge sitt namn till apan i ”Veva, veva positiv”?

Informationen om Jocco finns i en bok av norrmannen Thor Gotaas, ”Lirendreiere og lurendreiere” (2002), där man kan läsa om ett antal positivspelare som på 1800-talet nådde Norge från kontinenten. En av dem var Gioseppo från provinsen Lucca i Toscana. År 1848 lämnade han hemmet, medförande ett positiv och markattan Jocco, för att pröva sin lycka vid marknader längre norrut i Europa. Färden gick genom fjällpassen i Schweiz och de tyska furstendömena. Överallt roades publiken av den lilla apan som iförd en knallröd uniform och en trekantig svart hatt satt på hans axel medan han vevade positivet.

I sin bok redogör Thor Gotaas för positivens historia i Europa. De äldsta instrumenten tillverkades på 1700-talet i Italien, men det var 1800-talet som kom att bli positivens århundrade. Tidigast trakterades de ofta av krigsinvalider. Den österrikiska kejsarinnan Maria Teresia hade bestämt att skadade och arbetsoföra soldater skulle förses med ett positiv som invalidpension, och andra europeiska regenter följde hennes exempel. Efter Napoleonkrigen blev uniformerade enbenta eller enarmade soldater som bar på ett positiv en vanlig syn i städerna. Mot slutet av 1800-talet införde man i en del länder förbud för positivspelare att bära uniform, eftersom det inte ansågs förenligt med uniformens värdighet att den bars av en kringvandrande musikant.

Efter hand rekryterades allt fler positivhalare ur den fattiga civilbefolkningens led. Särskilt många var italienare. När de vevade runt sina musikrullar med deras utstansade hål fick de ofta en tacksam publik av barn och ungdomar, men många vuxna klagade när de mekaniska staccatotonerna genljöd mellan husväggarna. I London förbannade Charles Dickens positiven. Han påstod att han inte fick så mycket som en halvtimmes sammanhängande arbetsro innan oljudet satte i gång på nytt.

I Stockholm skrev August Blanche ett sångspel i fyra akter, ”Positivhataren”, som hade premiär 1843. Man får en föreställning om hur vanliga positiven måste ha varit på Stockholms gator när man tar del av den positivhatande källarmästaren Propps utbrott:

”Förbannelse över positiverna! Varför skulle denna landsplåga komma i landet? Min hustru var svag för dem; denna svaghet kostade hennes liv. Var gång ett positiv stannade utanför fönsterna, hade hon ingen ro i kroppen, förrän hon fick höra på musiken och traktera positivspelarna. Också var huset dag och natt kringränt av positiver.”

Både Christian Catomeris och Thor Gotaas berättar om invandrade italienska positivspelare som gifte sig med svenska och norska kvinnor och blev bofasta. De konstaterar också att det instrument som mot slutet av 1800-talet alltmer efterträdde positivet bland gatumusikanterna var dragspelet. Det tidiga 1900-talets italienska gårdsmusikanter var inte sällan dragspelare. De som höll fast vid positivet kom efter hand att framstå som representanter för en äldre folklig musikkultur.

Till dem hörde en svensk gatumusiker som var känd som Djurgårds-Kalle och som tillsammans med sångerskan Emma i trettio år sjöng och spelade utanför Skansens huvudingång. Ursprungligen vevades Kalles positiv av Emmas far, en bergsprängarbas som hade förlorat synen vid en sprängning, men efter hans död blev Kalle hennes nya partner. I dag står Kalle och Emma staty på den plats där de uppträdde under livstiden.

Thor Gotaas bok innehåller också ett avsnitt om ”råttkungen Cibrino” som har kallats den siste danske gycklaren. Han föddes 1920 i Köpenhamn under namnet Carlo Peter Grønbæk Sørensen och levde till 2009. Genom att han som barn placerades i ett epileptikerhem gick han miste om många års skolgång och lärde sig aldrig läsa. Under andra världskriget deltog han aktivt i motståndsrörelsen och riskerade livet när han höll judar gömda undan nazisterna.

Hans mycket speciella karriär som gatuartist inleddes 1945 då han framträdde med sitt positiv och sina dresserade getter. Han fortsatte med att visa upp tama duvor och en egen loppcirkus, men berömmelsen kom först med de tama råttor som han lärt att gå på lina och att skjuta en barnvagn framför sig. Särskilt bejublat blev det nummer där en råtta sköts ur en kanonmynning och landade mjukt på marken utan en skråma. Råttkungen Cibrino besökte också Sverige och Norge. En tio minuters film från ett av hans sista framträdanden på 90-talet finns att beskåda på Youtube. Hans liv har skildrats av Anders Enevig i boken ”Rottekongen Cibrino” (1989).

Den närmaste motsvarigheten till 1800-talets fattiga italienska positivhalare är idag de dragspelande romer som man kan se och höra överallt i Stockholm. Några av dem är virtuoser på sina instrument, andra kan knappt spela alls. Däremot finner man inga fattiga gatumusiker som försöker försörja sig som positivhalare. En förklaring kan vara att de positiv som tillverkas i vår tid kostar ansenliga summor. De som i dag vevar positiv i Stockholm är kända företrädare för en traditionell folkkultur som trubaduren Roland von Malmborg och Clownen Manne.

I våra dagar framkallar musik på positiv nostalgiska känslor hos många. De mest hängivna entusiasterna möts i den lilla sydtyska staden Waldkirch 15 kilometer från Freiburg. Där finns ett museum för positiv från olika epoker, och där anordnas återkommande positivfestivaler.

Bengt af Klintberg
är professor, folklivsforskare och författare

En positiv nalle med kråksång.